Artikel av Awarehouse
Vissa berättelser formar världen.
Andra avslöjar den.
Alices fall genom kaninhålet var aldrig bara ett fall – det var en invigning.
En passage över trösklar.
Ett steg bortom slöjan, in i en plats där logik böjs, där identitet löses upp, där verkligheten är lika fast som tron på den.
Sådana berättelser tillhör inte en enda tid.
De tillhör all tid.
Och ändå måste de berättas på nytt.
Igen. Och igen…
För världen fortsätter att förändras.
Och med den, sättet vi drömmer.
Vi Har Alltid Drömt i Kod
Vissa menar att filmen är ett flämtande eko från det förflutna, en konstform fångad mellan vördnad och förnyelse.
Men filmen har aldrig stått stilla. Den har alltid rört sig, skiftat, utvecklats – precis som vi.
Vi, 90-talister på Awarehouse, växte upp med film.
Den sortens film som formade landskap och skrev om tidens regler.
Den som suddade ut gränsen mellan det verkliga och det overkliga.
Den som fick oss att tro att det inte finns någon sked, att dåtid och framtid bara är konstruktioner, att minnet självt är en berättelse vi berättar.
Den som viskade: det finns mer.
Vi trodde på det då. Vi tror på det nu.
Men vi väntar inte längre på berättarna.
Vi är berättarna. Vi är berättarna.
En Mytisk Omskrivning
25 konstnärer. 25 visioner.
Underland återföds – inte i händerna på en ensam auteur, utan som en kollektiv myt – sönderslagen, åter sammanfogad, sedd genom den ständigt skiftande prismat av artificiell intelligens.
Inte som en imitation.
Som en översättning.
Varje bildruta berörd av mänsklig instinkt, mänskliga misstag, mänsklig förundran.
Detta är inte ett avståndstagande från det traditionella filmskapandet.
Det är en utvidgning av det.
Ett sätt att berätta de historier vi alltid har berättat – men i former vi aldrig kunnat föreställa oss.
En Berättelse Som Tittar Tillbaka
Filmen har alltid varit en dialog.
Men vad händer när duken svarar?
Den här gången är Underland inte bara en plats att betrakta.
Det är en plats att stiga in i.
För första gången kan publiken bli en del av själva filmen.
En ny teknologi gör det möjligt – ansikten vävs in i bildrutorna, glider mellan karaktärer och berättelse, suddar ut gränsen mellan betraktare och deltagare.
Det handlar inte längre om att se.
Det handlar om att bli sedd.
En värld som lever.
En värld som minns dig.
Det som en gång var fiktion är nu en återkommande loop.
En spegel i en spegel i en spegel…
Det här är inte längre bara berättande.
Det här är myt, återberättad på framtidens språk.
Vi Är Inte i en Rörelse. Vi Är i ett Fenomen.
Det finns inget manifest för detta.
Ingen doktrin. Ingen tillåtelse. Ingen väntan på en kallelse.
Berättelserna kommer att berättas.
Med eller utan grindvaktarna.
Med eller utan de gamla kartorna.
För framtiden tillhör inte dem som står vid tröskeln och ber om att få komma in.
Den tillhör dem som kliver över.
Följ med ner i Underlandet.
